SKOLUPPGIFT | SJÄLVBIOGRAFISK TEXT

På folkis skulle vi i samband med självporträttsuppgiften också skriva en biografisk text på 3000 tecken inklusive blanksteg. Här nedan kan ni läsa min text...
 
Jag faller ner i den ljusgråa divansoffan. Det är vår ute och solens strålar letar sig in genom de smutsiga fönsterna och träffar mig i ansiktet. I trädgården har träden och buskarna börjat knoppa. Jag ligger alldeles stilla och känner hur trycket i bröstet tilltar. Fokuserar på andningen, in och ut, in och ut. Jag försöker hålla tillbaka tårarna men de pressar sig skoningslöst fram tills det blir alldeles suddigt. Jag blinkar och salta droppar letar sig ner längst med mina kinder. Tankarna vandrar iväg.

Allt hade gått som planerat. Fast anställning direkt efter examen, nyrenoverat radhus och en sambo som jag var vansinnigt förälskad i. Trots detta kände jag mig allt mer ledsen. Det hade gått så långt att jag grät nästan varje dag. Stressen var ständigt närvarande och min kropp var på helspänn. Ibland låg jag vaken i sängen och funderade långt in på småtimmarna. Vände och vred på kroppen som vägrade komma till ro. Det var så konstigt, jag som alltid kunnat sova. På jobbet hade jag börjat springa mellan patienterna. Ibland kissade jag inte på hela arbetspasset och det kändes som att jag skulle bryta ihop när som helst.

Förra veckan var Hanna sjuk och då var vi bara två sjuksköterskor på hela avdelningen. Jag var ansvarig för tolv patienter och en var i livets slutskede och behövde därför lugnande och morfin kontinuerligt. Hans dotter var orolig och ledsen. Jag försökte finnas där, vara närvarande. Fick under inga omständigheter låta henne se min stress och ångest. Måste vara professionell. Några timmar senare gick den lilla farbrorn bort. En kollega gjorde iordning honom. Tvättade och rakade ansiktet och satte på finskjortan som hängde i garderoben. Vi tog fram blommor och tände ett ljus. Allt var stilla i det lilla rummet. Innanför dessa fyra väggar gick det inte att ana det kaos som rådde på avdelningen utanför. Jag pratade med dottern, tröstade och kramade om. Hon tackade för det fina bemötandet. Jag log mitt varmaste leende men inombords gick jag sönder.

När Viktor kommer hem på kvällen har jag inte lyckats ta mig upp från soffan. Han tittar på mig med en orolig blick och frågar om jag har ätit något. Det har jag inte. Det går inte att äta med den enorma klumpen i halsen. Han åker iväg och köper pizza. Min favorit; Hawaii med kebabsås. Vi sitter i soffan och äter. Öppnar en flaska billigt rödvin som någon glömt kvar på festen vi hade för några helger sedan. Jag häller upp i de stora Iittalaglasen. De är vitvinsglas enligt min mamma men det struntar jag i. Har aldrig förstått vitsen med att ha två uppsättningar. Jag tar en rejäl klunk och känner sakta hur en värme sprider sig i kroppen och för en sekund känner jag mig lugn. 

Kommentera här: