SKOLUPPGIFT | SJÄLVBIOGRAFISK TEXT

På folkis skulle vi i samband med självporträttsuppgiften också skriva en biografisk text på 3000 tecken inklusive blanksteg. Här nedan kan ni läsa min text...
 
Jag faller ner i den ljusgråa divansoffan. Det är vår ute och solens strålar letar sig in genom de smutsiga fönsterna och träffar mig i ansiktet. I trädgården har träden och buskarna börjat knoppa. Jag ligger alldeles stilla och känner hur trycket i bröstet tilltar. Fokuserar på andningen, in och ut, in och ut. Jag försöker hålla tillbaka tårarna men de pressar sig skoningslöst fram tills det blir alldeles suddigt. Jag blinkar och salta droppar letar sig ner längst med mina kinder. Tankarna vandrar iväg.

Allt hade gått som planerat. Fast anställning direkt efter examen, nyrenoverat radhus och en sambo som jag var vansinnigt förälskad i. Trots detta kände jag mig allt mer ledsen. Det hade gått så långt att jag grät nästan varje dag. Stressen var ständigt närvarande och min kropp var på helspänn. Ibland låg jag vaken i sängen och funderade långt in på småtimmarna. Vände och vred på kroppen som vägrade komma till ro. Det var så konstigt, jag som alltid kunnat sova. På jobbet hade jag börjat springa mellan patienterna. Ibland kissade jag inte på hela arbetspasset och det kändes som att jag skulle bryta ihop när som helst.

Förra veckan var Hanna sjuk och då var vi bara två sjuksköterskor på hela avdelningen. Jag var ansvarig för tolv patienter och en var i livets slutskede och behövde därför lugnande och morfin kontinuerligt. Hans dotter var orolig och ledsen. Jag försökte finnas där, vara närvarande. Fick under inga omständigheter låta henne se min stress och ångest. Måste vara professionell. Några timmar senare gick den lilla farbrorn bort. En kollega gjorde iordning honom. Tvättade och rakade ansiktet och satte på finskjortan som hängde i garderoben. Vi tog fram blommor och tände ett ljus. Allt var stilla i det lilla rummet. Innanför dessa fyra väggar gick det inte att ana det kaos som rådde på avdelningen utanför. Jag pratade med dottern, tröstade och kramade om. Hon tackade för det fina bemötandet. Jag log mitt varmaste leende men inombords gick jag sönder.

När Viktor kommer hem på kvällen har jag inte lyckats ta mig upp från soffan. Han tittar på mig med en orolig blick och frågar om jag har ätit något. Det har jag inte. Det går inte att äta med den enorma klumpen i halsen. Han åker iväg och köper pizza. Min favorit; Hawaii med kebabsås. Vi sitter i soffan och äter. Öppnar en flaska billigt rödvin som någon glömt kvar på festen vi hade för några helger sedan. Jag häller upp i de stora Iittalaglasen. De är vitvinsglas enligt min mamma men det struntar jag i. Har aldrig förstått vitsen med att ha två uppsättningar. Jag tar en rejäl klunk och känner sakta hur en värme sprider sig i kroppen och för en sekund känner jag mig lugn. 

KONSTEN ATT SE SINA EGNA PRIVILEGIER

"Du är din egen lyckas smed"
 
Dagens individualistiska Sverige är något av det finaste vi har klassresor och historier om personer som lyckades mot alla odds. Visst blir en otroligt berörd och imponerad av människor som kommer från ingenting och lyckas kämpa sig till framstående, respekterade och välbetalda positioner. Det är fantastisk att läsa dessa historier och det ger hopp i den annars så dystra samhällsrapporteringen. Problemet är när dessa historier blir måttstock och används som ”bevis” för att att dagens Sverige skulle vara jämställt och att alla människor har samma möjligheter.

 

För några år sedan tyckte jag att det var upp till var och en hur deras liv såg ut. De som arbetar hårdas är de som får utdelning. Ingen skulle leva på någon annans framgång. Som tur är började jag efter gymnasiet arbeta inom vård och omsorg. Jag mötte människor från alla olika samhällsklasser, med olika förutsättningar, sjukdomar och funktionsnedsättningar vilket har varit en del i omprövningen av mina värderingar. Till en början såg jag jobbet endast som en del på min väg mot något större, ett sätt att tjäna pengar för att senare kunna göra det jag verkligen ville. Ju mer tiden gick desto svårare var det att blunda för de människoöden och orättvisor jag stötte på. Min världsbild förändrades så sakteliga och jag började inse att alla människor faktiskt inte har samma förutsättningar.

 Jag har sakta fått upp ögonen för mina egna privilegier. Visst jag kommer inte från någon rik familj med högskoleutbildade föräldrar men jag har så mycket annat som vissa människor bara kan drömma om. Jag har en grundtrygghet i min familj, jag är vit och har ett social kapital. När jag blir sjuk och försäkringskassan och samhället menar att jag bara ska bita ihop och fortsätta att arbeta fast det är en fysisk och psykisk omöjlighet finns min familj och vänner där och jag behöver aldrig vara rädd för att hamna i ett utanförskap eller i värsta fall på gatan. Jag har blivit uppmuntrad att drömma stort, studera på högskola men samtidigt fått höra att jag är minst lika bra om jag väljer att inte göra det. Det viktigaste är att jag mår bra.  Det är lätt att stirra sig blind på de som har mer än en själv men desto svårare att inse vilka privilegier en själv har.

 Är det något som gör mig upprörd så är det människor som inte kan se bortom sina egna privilegier och förutsättningar. Människor som helt uppriktigt tycker att det är okej att vissa äger och tjänar ofantliga gånger mer än vad många ens kan drömma om. Människor som anser att vi har ett jämställt samhälle fast kvinnor tjänar mindre än män, att kvinnodominerade yrken har lägre status och framförallt de som menar att det beror på ett aktivt val. Att de som arbetar inom en lågavlönad sektorer får skylla sig själva för de har själva valt det. Sen att de arbeten oftast innebär att ta hand om och utbilda landets befolkning verkar vara mindre relevant för dessa människor, att Sverige står och faller med dessa yrken.

Något som fick mig att reflektera lite extra kring det här var när jag lyssnade på en diskussionsom mellan två kvinnor angående RUT där de menade att alla borde unna sig hushållsnära tjänster så som städhjälp. Enligt dem är de föräldrar som använder dessa tjänster piggare och gladare människor och får mer tid för barnen. Jag kunde dock inte bortse från det faktum att alla inte har råd eller möjlighet till detta. Tror de på fullaste allvar att den personen som tvättar och städar hemma hos dem har möjlighet att själv nyttja dessa tjänster? Knappast, utan efter att ha spenderat en hel dag med att utföra hushållsarbete hos dessa priviligierade människor går de hem för att hämta sina egna barn på förskolan, laga mat, tvätta, städa och hjälpa till med läxor. Jag är inte emot att dessa arbeten finns eller att människor använder sig av dessa tjänster, men jag tycker att det är vansinnigt ignorant att uttala sig om att dessa tjänster gör en till en bättre och mindre stressad förälder. Dessutom är dessa människor inte beredda att betala fullpris för dessa tjänster utan det ska vara subventionerat för att annars anlitar de någon som gör det svart. Vidare menade de också att skolan och betyg inte är så värst viktigt. De började arbeta utan att ha gått klart gymnasiet och de har klarat sig bra ändå. Det de glömde att nämna är att de kommer från en familj med pengar och framförallt kontakter vilket fixade in dem på ett arbete i mediabranschen som många bara drömmer om att få. Det är så otroligt naivt, egocentriskt och en lyx att kunna resonera på det sättet. Tyvärr är de långt ifrån ensamma om dessa tankegångar idag. 

Självklart ska utbildning, ansvar och hårt arbete löna sig men jag önskar att människor ska se bortom sin egen situation och förstå att vi lever i ett ojämställt samhälle där alla har olika förutsättningar och möjligheter. 

GE FAN I MIN HAVSUTSIKT

Hade egentligen tänkt att lägga upp ett helt annan inlägg idag men igår avslutade jag kvällen med att titta på SVT Västtnytt där de hade ett reportage angående att det ska byggas temporära flyktingboenden för barnfamiljer och ensamkommande flyktingbarn som har blivit beviljade uppehållstillstånd på flera platser runt om i Göteborg. Dessa skulle vara placerade i stadsdelar som tidigare inte tagit emot så många flyktingar. Detta förslag har såklart resulterade i att människor runt om i staden har gått bananas.
 
Jag kräktes i min mun när jag såg det här inslaget. De gamla vanliga argumenten om att människor är rädda och inte kommer våga släppa ut sina barn som följd av att ett flyktingboende byggs i området fördes fram. En sverigedemokratisk kommunpolitiker hade också startat en Facebook grupp där i skrivande stund 2000 personer har gått med för att vädra sina farhågor och åsikter.  Det intervjuades också en äldre man som var vansinnig över att hans son skulle få en sämre havsutsik. Ska vi bara ta en sekund och tänka över det här. Försämrad havsutsikt alltså, stackarn jag lider verkligen med honom. 
 
Det var även en dam som uttryckte sin skepsis över att pengar ska gå till dessa boenden och att de ska ligga på så fina platser när vård och äldreomsorg haltar. Jag ville bara upplysa om att nedrustning och effektivisering av vård och äldreomsorg har pågått i många år, långt innan dessa boenden ens var på tal. Självklart var det flera som var positiva till de nya boendena men de vågade inte ställa upp på en intervju. 
 
Jag vet egentligen inte om jag ska skratta eller gråta och känner mig mest tom och mållös och önskar ibland att fler människor bara kunde se ytte-pytte-lite bortom sina egna privilegier.